Folket i ridhuset ska vara glada att de har en så trogen elev som mig. Jag har nyss vart på begravning och ändå ska jag rida idag, känner mig riktigt stolt faktiskt.
Jag önskar jag kunde säga någonting om hur begravningen var och hur speciell min farfar var men allt låter bara så klyschigt. Jag vill säga nånting äkta men jag har typ inga ord. Som ni kanske märker så har jag inte direkt det bästa ordförrådet, haha.
Jag har faktiskt väldigt mycket att tacka min farfar för. Jag har många fina minnen med honom och nu märker man verkligen vad som gör avtryck i en. Om han inte hade visat hur mycket han tyckte om oss och om han inte visat att han gillade att hitta på saker med oss, hade jag bara minnts honom som en vanlig farfar. Min pappas pappa liksom. Nu minns jag honom som en som verkligen brydde sig om en och det är något man verkligen kan sakna. Jag tror dock inte att det hjälper speciellt mycket att stå vid en kista och gråta. Jag menar, hans kropp ligger där i, men själva farfar är nån helt annan stans. Han är på ett mycket bättre ställe. Jag gillar inte heller alla blommor och kort som det står "En sista hälsning" på. Vi kommer få träffa honom igen, det är jag helt säker på. Det var inte alls den sista gången jag såg honom, den gången på sjukhuset. Jag vet inte vart, när och hur jag kommer se honom igen men jag kommer träffa honom igen. Jag vet det.
2 kommentarer:
Så sant. Jag har aldrig träffat min farfar men jag avundas dem som har en god relation till sina mor/farföräldrar.
Jag antar att han har det bättre nu.
kjamiz
Du kommer absolut att få träffa honom igen tids nog!
Skicka en kommentar