Blomman skickade en länk som visade sig vara en sjukt intressant liten dokumentär från UR. Handlar om att svenskar är andra klassens medborgare i Norge, att vi är dom får ta skitjobben, inte förstår språket med mera... Dom kallar oss till exempel "dom nya polackerna". Självklart visade dom massa från Svenska Föreningen, och just från vårt gamla kollektiv Kameleonten också.

Intressant det här med andra klassens medborgare, känner mig verkligen inte som det. Det kändes kanske lite så när man var ny, inte riktigt kunde språket, bodde på Föreningen, var desperat och tog vilket jobb som helst. Man slet visserligen för skitdåliga pengar (en timlön på 130 kr/h eller en grundlön på 16500 kr innan skatt är inte speciellt bra här) så visst, många nya svenskar är kanske nya polacker? Men nöjer man sig med det? Jag tror att det hela handlar om att alla som bor här är i olika faser - de nya desperata som finner sig i vad som helst, och dom som vart här ett tag och skaffat sig bra boende, bra jobb, förståelse för språket och tja.. krav på tillvaron. Men så är det väl, i början är alla slitande "polacker" och sen blir alla.. mer kravstora och hemmastadda. Känner inte igen en enda från klippet från kollektivet på Föreningen, det vill säga att alla de jag bodde med där har hittat nytt boende och tagit sig framåt.

Norrmän gillar svenskar, det är väl allmänt känt. Finns en del norrmän som faktiskt har erkänt att vårt språk är vackrare än norskan, och svenska tjejer är VÄLDIGT populära. Så jag klassar mig själv som vilken normal medborgare som helst, jag har ett riktigt personnummer och är folkbokförd här. Det är helt enkelt något man når med tiden, det här att känna sig lika "värd" och hemma här som en norrman. Språket kommer också med tiden, på min första intervju här fattade jag ingenting men nu kan man kommunicera även med de som kommer norrifrån, och tro mig.. Det finns många olika dialekter här som inte är så lätta att fatta. Men det allt kommer med tiden.

Jag kan tänka att många invandrare i Sverige känner så också, att när de har lika bra jobb och boende som resten av svenskarna så är de inte så annorlunda trots allt. Jag hoppas det i alla fall, fastän det måste vara svårare med tanke på att de inte flyttat till Sverige frivilligt och med samma förutsättningar, så som vi flyttat till Norge. Det som är grejen är att då gäller det ju också att komma till den punkten där man har jobb och allt sånt. Men man sliter ju för att komma in i ett samhälle, och det har vi gjort här. Det är det alla får göra.

Nu är det nog. Var tvungen att säga några ord om klippet bara, det var fint. Men som sagt, många av de som var med här var väl förmodligen i sin första fas. Här är länken förresten: http://www.ur.se/play/153407

Vackra bilder från Föreningen som är tagna ur klippet:



Det är här många börjar...