Jag brukade sitta och känna hur jag blev mindre och mindre, hur jag krympte ihop, hur hela mitt liv blev mer och mer som ett enda stort skämt när jag var med dig. Du satte dig på mig och sög ut min energi, min glädje och mitt hopp; men alltid var jag tvungen att hålla god min, annars blev jag ju straffad för att jag var dum och egoistisk som försökte bryta mig ut. Du hånlog åt mig när allt gick som på räls för dig, du blev irriterad över att jag blev nedstämd och rädd emellanåt när jag mötte motgångar. Du förstod dig inte på mig i de situationerna. Samtidigt ville du ju att jag skulle känna sådär, att jag skulle känna mig förtryckt, för det var ju då du var som starkast; när jag verkligen kände att hur jag än försökte kunde jag inte komma upp på din nivå, jag kunde aldrig bli lika lycklig som du. Livet gick inte som på räls för mig, och när jag blev ledsen för detta hånade du alltid mig. Men det var kanske därför du mådde så bra med mig ibland; för du hade ett övertag, du njöt att jag mådde dålig. Du kände dig bäst jämfört med mig. Du fattar inte hur hopplöst allt kändes för mig när jag ofta mådde dåligt, men du gjorde inga ansträngningar för att få mig att må bättre. Det enda du hade i dina tankar var hur jobbigt det blev för dig när jag var ledsen. Fan vad jag förstörde för dig då.
Med din hjälp hade jag kanske kunnat bli lyckligare, jag hade kanske kunnat känna att mitt liv var mycket lättare och bättre, men med dig i min närhet kunde jag inte det. För du mådde så jävla bra över att du hade det bättre än mig. Du kunde ha gett mig ditt stöd och slutat se min nedstämdhet som ett hot mot din lycka, men det gjorde du inte. Fan vad egoistisk du är. Fan vad jag hatar dig.
Jag visste att jag skulle bli förloraren i det här.
Eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar