Låt mig säga en sak till denna skrämmande värld:

Jag är helt övertygad om att det här kommer lösa sig och bli jävligt bra tillslut. Att alla kommer få jobb och att vi kommer leva drömmen på riktigt. Men vägen dit är fan allt annat än rolig. SJUK psykisk press och psykbryt är det som gäller just nu, panikkänslor och lyckorus om vart annat. Minsta lilla skitsak och man får cp panik. Men tro fan inte att det hjälper att lipa liksom, vad hände med dom tiderna? Det finns hur som helst bara ett enda ord för läget just nu och det är SKEV. Man uppfattas troligtvis som en otrevlig jävel ibland, men minsta lilla sak och man får panik, lipsillen kanske kommer fram i smyg och rädslan attackerar en. Är det så konstigt?

Man är i ett främmande land, ett land där man inte helt förstår språket (och där man får betala 9000 NOK om man hämnar i fyllecell). Man ska jobba här, man ska på intervjuer här, man ska vandra runt i butiker och lämna in sina cvn. Sen är det ju bäst att man får respons på det också, annars får man åka hem.... Och då kommer inte pengarna, och dom måste jag ha för jag måste till usa. Då blir det ett helvete.

Vi lagar vår egen mat vilket betyder att det blir ett "riktigt" mål mat om dagen, och med riktig mat menar jag alltså typ nudlar och tomatsås. Haha rätt kul att jag inte ätit kött på en vecka.. typ. Men som sagt, vad är livet utan att ta lite chansningar? Är hellre här i Oslo helt utan garantier och som ett utsvultet skelett, än i Borås som fegisen som aldrig gjorde ett skit. Det är nog fan min mardröm.

Nä men det är vid sådana här tillfällen man bara vill hissa fanan, vilket jag och Frida nyss gjorde.