Ja, men jag vet ju att du bevakar mig. Och du vet ju att jag älskar dig. Det du inte vet är kanske att det enda som behövs, det enda jag väntar på, är bekräftelsen från dig, beviset på att du älskar mig tillbaka. Men vet du vad, jag är så grymt rädd att det aldrig kommer, att du ska fortsätta smita ifrån mig, att du ska fortsätta undvika mig, och det för mig så fruktansvärt besviken.
Det enda som behövs är att du tillslut ger ditt tecken. Jag skulle ju vara din för evigt.
Men, jag är så rädd att tecknet aldrig kommer.
Och där har du sanningen.
Du vet ju att jag är helt ärlig nu, och du vet ju hur mycket din vänskap betyder för mig, men hur löjlig jag trots det kan vara. Du vet att jag kan ta åt mig för ingenting men hur mycket jag ändå värdesätter vår vänskap; jag vill inte att du ska fråga, för du vet ju, och jag vet ju; du vet hur det är att gå hem med värkande huvud och tjut i öronen och med vänner, eller kanske ovänner, som säger dig hur dum du är och hur dålig du är; vänner som hackar ner på dig. Och du vet hur det tär på dig. Och mig.
Eller kanske vet du inte. Kanske är jag bara en desperat och känslosam person som det möjligen är värt att tycka synd om och kanske frågar du trots allt: "vad menade du?" Kanske vet du inte att jag ärligt talat grät och protesterade när andra pratade skit om dig och att jag försvarade dig. Det är inget du behöver veta heller, för nu vet jag hur dum jag var. Och vilken stackare jag möjligtvis fortfarande är. För jag trodde på oss. Det var kanske dumt.
Ursäkta dig inte; jag är ensam. Och så är det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar