Kan inte fatta vilken tur jag har haft. Att vi flyttade hit till Oslo är nåt man verkligen kan glädjas åt, tänk om vi hade gjort som vi alltid brukade göra. Det vill säga bara snacka massa skit och aldrig få tummen ur. Men det fick vi tydligen den här gången. Och hur jävla glad är man inte för det?

Om vi inte flyttat hit hade vi förmodligen aldrig sett Kent igår till exempel. Den bästa konserten jag nånsin vart på, och då har jag ändå sett Kent två gånger innan, Winnerbäck typ 4 gånger samt In Flames. Känslan av att stå där när ösregnet kom var inte nåt man är med om varje dag kan jag tala om. Trots att det regnade var det som sagt jävligt bra. Vad mer kan man begära? De inledde med Utan dina andetag, sen kom Det finns inga ord. Gamla Ullevi kördes, även 747 och Mannen i den vita hatten. Kan ju säga att dom slog på stort!

Nä Oslo slutar aldrig förvåna mig asså. Sjuka upplevelser häromkring kan jag tala om. Som ikväll när jag gick hem från Frida. Såg i ögonvrån att en icke-svensk (eller icke-norsk kan man väl säga, eftersom jag är i Norge) kom springande mot mig bakifrån. Blev skiträdd, liksom vem vet vad folk planerar att göra. När han kom fram till mig frågade han om jag inte kände igen honom vilket jag naturligtvis inte gjorde. Visade sig att han mött mig nere vid Kontraskäret (eller baren bredvid) när Spanien spelade mot Tyskland. Ofta han kände igen mig liksom, men tydligen. Han ställde lite skeva frågor men var trevlig i övrigt.

Imorgon åker man alltså tillfälligt hem till Sverige igen, men först ska jag träffa min kära arbetskamrat Malin, som jag inte träffat på ett jävla tag. Hemskt trevligt!