Hatar när den där "allt är hopplöst" - känslan ger sig på en. Eller det var väl fel sätt att beskriva känslan på, snarare kan man kalla den: "fan vad irriterad jag är, varför händer det aldrig nåt här, vad gör jag ens uppe nu, vad är det jag egentligen hoppas på, vad fan är det frågan om, varför ska folk vara så jävla mystiska, varför vet man aldrig vad som pågår, varför är saker så jävla tråkiga, varför ska det va på det här viset, varför kan det inte vara som innan, varför finns det alltid tvivel, varför lever jag inget bekymmersfritt liv, varför finns det inget bekymmersfritt liv, varför ska det alltid vara nåt jobbigt i tillvaron, assååå hååååm, vad är det med folk, kan inte livet bli normalt, jag vill inte ha det såhär längre för jag får ryck (uppenbarligen), NEJ FYFAN FÖR DETTA!" - känslan. Hehehe, det blev visst lite långt där! Jag kallar den kort och gott för "Bläää"- känslan.

Den har jag just nu.