Alltså det här med religion och kristendom.
Det är som ett grupptryck. Alltså var ärliga nu. Varför tror man på Gud om inte för sin egen skull? Man vill komma till himlen och därför tror man på Gud. Hur konstigt är inte det då. Hur lätt är det inte att genomskåda? He. Dessutom, varför vänder vissa sig till Gud, även de som inte är kristna, i situationer då de är i behov av hjälp, när de tex är ledsna? Jo, för att då passar det att tro på honom, för då behöver man hjälp.
Vem tänker på Gud när man är glad. Liksom, herregud, det är väl bara att inse fakta. Gud är ett påhitt av människan, han är till för att vi inte ska bli för deprimerade av att vi faktiskt är biologiska varelser, som utvecklats genom evolutionen.
Vilket fint sätt att fly verkligheten ifrån. Ett påhitt som kan rädda oss, javisst, mycket passande, mycket passande. Passande att denne Gud fyller våra behov, han älskar oss alltid, han fixar in oss i himlen, han väcker oss när vi är döda, han tröstar oss när vi är ledsna. Ja det kan man ju också tro, att han fanns före våra behov. Inte att vore behov formade honom!
Men nu kommer vi till det, att vi kan aldrig vara säkra på om denne finns eller inte. Så det kanske är säkrast att tro på honom, ifall att han skulle finnas trots allt...
Det är fint!
Ge mig en anledning till att tro på något som aldrig visar sig konkret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar