"Kärleken kommer och kärleken går,
ingen kan tyda dess lagar.
Men dej vill jag följa i vinter och vår
och alla min levnads dagar.
Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din,
din lycka är min
och gråten är min när du gråter.

Kärleken är så förunderligt stark,
kuvas av intet i världen.
Rosor slår ut ur den hårdaste mark
som sol över mörka gärden.
Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din,
din lycka är min
och gråten är min när du gråter."


"Får jag lämna några blommor
- ett par rosor, i din vård
och du må ej varda ledsen, min kära.
Ty de rosorna är komna från en konungagård,
det vill svärd till att komma dem så nära.
Den ena den är vit
och den andra den är röd
men den tredje vill jag helst dej förära.
Den blommar inte nu,
först när givaren är död.
Den är underlig den rosen, min kära.

Den blommar inte nu,
först när givaren är död
- men då blommar den rätt länge, min kära."

Två fina dikter av Nils Ferlin som lästes på min farmors begravning. Fastnade för dem på något sätt!