Palla att man saknar allt här innan man ens åkt härifrån. Jag har redan börjat sakna alla i min familj och mina rum, kvarteren där jag bor, alla ställen man brukade tillbringa dagarna på i "sitt förra liv" eller vad man nu ska kalla det. Jag är helt jävla orkeslös och är nära att kollapsa hela tiden känns det som, och vissa saker jag ska åka upp till i Oslo får det bara att kännas som att jag ska spy hela tiden. Och då börjar den där känslan komma igen, den där att man ska göra något drastiskt som typ... resa tillbaka till USA? Det var nog inte bra att jag fick tid över att reflektera över mitt liv när jag var bortrest. För då får man mer perspektiv på allt och allt kommer över en, vad man egentligen tycker om saker och ting.

Jävligt hemskt att man verkligen börjat ett nytt kapitel i sitt liv, där man har blivit vuxen och inte längre bor där man alltid bott. Man har inte det där riktiga stödet att luta sig tillbaka mot, att ha en fast punkt i tillvaron. För jag vettefan om man kan kalla Kameleonten för en fast punkt i tillvaron asså. Skev punkt i så fall. Eller, det är väl inte boendet som är själva problemet egentligen, utan det är väl det att här trivs jag just nu och här vill jag stanna. Jag vill inte åka till något som känns skrämmande och som pressar skiten ur mig. Inte just nu.

Allt känns bara skit just nu och jag vet inte hur jag ska göra för att ta mig ur den här jävla situationen. Det tär på mig nu. RÖTBÖG säger jag.